Tröttheten...

Kan någon tala om för mig vart dagarna tar vägen? Inte för att Linda och jag har alltför mycket att göra just nu men fort går det ändå. Tyvärr har jag kommit in i en trötthetsbubbla. Jag kommer mig inte för att gå upp på gymmet på luncherna. Före semestern var jag superduktig och hurtade nästan varje dag. Inte en enda dag i januari har jag tränat. Riktigt dåligt. Jag som trodde att 2010 skulle bli mitt träningssamma år eftersom att vi fick lov att inleda året med världens längsta promenad i snöoväder. Med pumps. Med finjacka. Utan vantar. Utan mössa. Nej, just det. Vi fick ingen taxi i år heller. Att man aldrig lär sig! Jeje, till imorn har jag bokat ett träningspass EFTER jobbet och hoppas att jag orkar att kämpa mig iväg då iaf. Sakta men säkert kanske en vardag smyger sig på iaf. Men att gå upp på mornarna kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Jag önskar att jag var morgonpigg och att jag skulle hinna äta frukost hemma med tända ljus och morgonbryggt gott kaffe. MYYYS! Ibland på kvällarna brukar jag ställa klockan extra tidigt UTIFALL jag skulle orka upp men ni kan väl gissa vad oddsen är. Noll komma noll. Idag när jag skulle gå till jobbet var det värre än vanligt. Jag så trött så trött! Jag var nästan på väg att lägga mig på köksgolvet när jag skulle gå hemifrån och vila någon minut. Jag brukar göra så ibland om jag är trött eller om jag tycker att någonting är rikigt tråkigt. Det gjorde jag inte idag. För då hade jag kommit för sent. Det hade nog inte varit så populärt om jag försökt förklara mig med: Ursäkta att jag är sen men jag låg och vilade på köksgolvet ett litet slag. Jag menar, ingenting är så jobbigt att det är okej att lägga sig på golvet i köket...

Nu ska vi dricka kaffe jag och kompis!

På återseende!