Usch ibland känns det verkligen som man vänder ut och in på sina känslor. Idag är en sådan dag. Mamma och pappa har varit här idag och hälsat på mig i Uppis. Vi har haft det helmysigt. Men när dem skulle åka ville jag inte. Ville inte att dem skulle lämna mig. Ensam. Längtar så otroligt efter min familj ibland och just idag kände jag mig liten och ynklig som en femåring. Trots att jag vet att dem inte direkt bor på andra sidan Atlanten och att vi ses igen redan på fredag. Men ibland tar bara saknaden överhanden och man vill att allt ska vara som förut. TROTS att jag absolut inte vill det för allt är verkligen helt lovely här i Uppsala med allt. Allt känns helrätt och plugget går superb (även om det är tokmycket). Det är det här jag vill och jag är glad att jag följer mitt hjärta och mina mål. Och jag trivs dessutom i min lilla lägenhet på typ 0 kvm. Plus att jag har träffat helt underbara människor här. Det är här jag vill vara och det är här min framtid bor. Ibland är bara sådana dagar när man saknar lite mer än andra och vill vara liten igen.
Det här blev ett litet personligt inlägg men det bjuder jag på. Nu ska jag ta en kopp té och läsa lite om tryckfrihet och yttrandefrihet gott folk.
Bjuder på lite bilder från min underbara nollning så jag blir lite gladare. Helt galet roligt. Vi var grupp Braveheart och skottar med kiltar om det inte redan framgår av bilderna ;)
Puss E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar